tisdag 6 februari 2018

Kakmarodören!


I den kallaste vintermånaden fyller två av mina barn år. Februari är en månad av fest och gästabud. Lillsnigel lämnar knatteåldern och kliver in den stora tvåsiffriga världen. Mellansnigel sitter fortfarande fast i den fjuniga åldern mellan finnig ungdom och nybliven, livrädd vuxen.

Han fyller 17.

För att fira dessa två tillsammans med de närmast sörjande under kommande högtidliga söndag, trälade Maria i köket tills kväll övergick i natt och mörkret lägrade Vänersborgs nejder.

Två hela formar med nygräddad morotskaka fick vila i kylen under natten för att sedan flyttas in frysen i väntan på söndagens festligheter.

Jag står på jobbet och böjer spik när telefonen ringer. Det är min kära Maria. Med uppgiven röst berättar hon att “slyngeln” (min anmärkning) Alfred har vräkt i sig nästan en hel form av den utsökta morotskakan själv under natten.

Vid den ofrånkomliga konfrontationen och krav på bekännelse kommer det endast en, förvisso sann men väldigt tunn förklaring.

Under den sena timmen hördes det slammer och vispandes från köket. Han hörde även något om morotskaka. “Ja, så jag tog några.”

Några?


Det var det hela. Han bad givetvis om ursäkt men skadan är ju redan skedd. Det är bara för Maria att hitta en ny lucka i kalendern innan söndag och baka en till kaka.

Hade detta varit medeltiden så hade jag slitit honom ur skinnet, steglat och hängt upp honom till allom skräck och varnagel.

Men även jag bad Maria om ursäkt. En ursäkt för att jag såg på det hela med mungiporna dragna mot öronen. Jävla Alfred, det går ju inte att bli förbannad på den grabben.

Mvh Ade

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar