tisdag 6 februari 2018

Kakmarodören!


I den kallaste vintermånaden fyller två av mina barn år. Februari är en månad av fest och gästabud. Lillsnigel lämnar knatteåldern och kliver in den stora tvåsiffriga världen. Mellansnigel sitter fortfarande fast i den fjuniga åldern mellan finnig ungdom och nybliven, livrädd vuxen.

Han fyller 17.

För att fira dessa två tillsammans med de närmast sörjande under kommande högtidliga söndag, trälade Maria i köket tills kväll övergick i natt och mörkret lägrade Vänersborgs nejder.

Två hela formar med nygräddad morotskaka fick vila i kylen under natten för att sedan flyttas in frysen i väntan på söndagens festligheter.

Jag står på jobbet och böjer spik när telefonen ringer. Det är min kära Maria. Med uppgiven röst berättar hon att “slyngeln” (min anmärkning) Alfred har vräkt i sig nästan en hel form av den utsökta morotskakan själv under natten.

Vid den ofrånkomliga konfrontationen och krav på bekännelse kommer det endast en, förvisso sann men väldigt tunn förklaring.

Under den sena timmen hördes det slammer och vispandes från köket. Han hörde även något om morotskaka. “Ja, så jag tog några.”

Några?


Det var det hela. Han bad givetvis om ursäkt men skadan är ju redan skedd. Det är bara för Maria att hitta en ny lucka i kalendern innan söndag och baka en till kaka.

Hade detta varit medeltiden så hade jag slitit honom ur skinnet, steglat och hängt upp honom till allom skräck och varnagel.

Men även jag bad Maria om ursäkt. En ursäkt för att jag såg på det hela med mungiporna dragna mot öronen. Jävla Alfred, det går ju inte att bli förbannad på den grabben.

Mvh Ade

fredag 2 februari 2018

Fredag i Dalsland.

Kommer till jobbet utanför Mellerud och Dalsland är klätt i vinterskrud.

Bilden är tagen med min Honor8 och redigerad i appen Snapseed.

I mitten av nästa vecka ska jag hämta min nya telefon. Det blir som lilla julafton.
Räkna med att ni kommer höra mer om detta.

Ha en riktigt god fredag och en trevlig helg.

Mvh Ade

fredag 26 januari 2018

Roliga felsägningar.

Min underbara dotter, som fyller 10 nu i februari, släppte i dagarna en bomb. En "ordbomb". Vi har väl alla någon gång haft ett eller flera ord som vi med fast tro och hängivenhet uttalat på ett sätt som låter helt rätt och riktigt i egna öron men i själva verket är en fatal felsägning.

Mina barn är inga undantag. Jag höll på att bli galen när de inte sa bensin utan krånglade till det med "belsin". Var de hade fått detta ifrån vet jag inte. Jag har aldrig sagt belsin.

Ketchup är ju ett annat roligt ord som för den nykläckta lilla tungvrickaren kan bli övermäktigt. "Kepschus" lever kvar i det Adetoftska hemmet som en påminnelse om att även de numer kaxiga tonåringarna en gång i tiden var riktigt små.

Åter till min "lilla" dotter och hennes otroligt roliga felsägning. "Kyckla". Detta är alltså hennes version av ordet och ganska obehagliga skrattframkallande handlingen "kittla".

Från den tiden hon kunde börja tala och fram till dags datum har hon vandrat runt i tron om att kittla sägs "kyckla". Otroligt kul tycker jag. Det kommer naturligtvis att hånas i både tid och otid för detta. Mest troligt är att jag berättar detta när hon är i tonåren och har kompisar hemma. Det är ju då som farsan är som mest pinsam.

söndag 21 januari 2018

Valet, Huawei Mate 10 Pro.

Det närmar sig den tiden på året som det är dags att byta telefon. Jag byter vartannat år och inför detta skifte har jag haft extra svårt att bestämma mig. Iphone eller någon Android. Jag har hoppat som en nervös gräshoppa mellan de olika lurarna. Nu har jag bestämt mig. Äntligen!

Valet föll på en Huawei Mate 10 Pro.



Jag går i vanlig ordning emot min familjs vilja. De är alla djupt rotade Appleanvändare. I mitt fall hade det ju naturligtvis varit enklast att haka på deras vanor med familjedelning, iMessege och laddare mm.

Men mina behov är lite annorlunda. Jag använder telefonen lite mer hardcore. Med Mate 10s desktop mode så förvandlar jag enkelt telefonen till något som liknar en Chromebook. En liten sladd är det enda som behövs. All min efterforskning på world wide web visar att detta kommer att täcka mina behov med råge.

Det finns dock tvivlare. I ett tekniskt forum ställde jag frågan om vad de tyckte om detta med telefoner som kopplas till en skärm med en egenskapen att man har en PC att jobba med. De avfärdade det hela med att det är en “gimmick”, något som inte fungerar.

Jag drar slutsatsen att det är dåligt pålästa.

En annan anledning till att valet föll på just Mate är kameran. Det är en ruskigt grym kamera med optik från Leica. Jag ser verkligen fram emot långa photowalks med den.

Dessa två veckor som är kvar till leverans blir långa. Men den som väntar på något gott….

Räkna med att ni kommer att få en recension av denna telefon när jag har den i mina händer.

Mvh Ade

onsdag 17 januari 2018

En bättre människa.

I en av mina svåraste stunder tvingas jag ut i det okristligt ruggiga väder. Lillsnigel ska åka skridskor med skolan och det krävs vissa förnödenheter. Att skolan inte är gratis är uppenbart men det tänker jag inte prata om nu.

Jag tar min mansförkylning och åker tillsammans med lillsningel till affären. Människorna hukar sig i sina vinterjackor, halsdukar och mössor när Kung Bore sveper sin kalla mantel över dem.

Det sitter en tiggarflicka utanför affären. Insvept i filtar och med ett par gamla stickade fingervantar på händerna hälsar hon glatt på alla som stressar in och ut ur affären. Svaren uteblir. Oftast bemödar dem henne inte ens med en blick. Hon ser så liten ut. Endast två, tre år äldre än min dotter som fyller tio i februari. Liv hälsar tillbaka och släpar med blicken tills flickan är utom synhåll.

-Pappa, hon måste frysa. Varför sitter hon där? Vilken skola går hon i?

Frågorna är många och jag förklarar så gott jag kan. Dottern ser fundersam ut.

Efter uträttat ärende plockar vi ihop varorna från bandet och lägger dem i en påse. Liv tar då en Wasa Sandwich, en knäckemacka med fyllning, och frågar om hon får ge den till flickan som sitter utanför. ”Självklart”, säger jag.

Vi går ut ur affären och Liv går fram till flickan. ”Varsågod” säger hon och sträcker fram det lilla prasslande paketet.
Flickan skiner upp. Hon reser sig upp från tidningspappret, filtarna rasar ner på den iskalla asfalten. Med utsträckta armar ger hon Liv en kram. ”Tack, tack” upprepar hon på knagglig svenska.

Jag kan inte låta bli vända mig om när jag och Liv är på väg till bilen. Den lilla tiggarflickan synar paketet med lyster i ögonen. Innan jag vet ordet av så har hon öppnat det och tar en tugga. Hon vinkar åt mig och niger ett tack.

-Pappa, det där kändes bra. Bra i hjärtat.

På vägen hem gråter jag för mig själv. Jag är så otroligt stolt så jag nästan spricker. Min lilla tös har visat prov på stor medmänsklighet och gjort något väldigt fint för en människa som har det sämre.
Och om jag berättade för henne om mina känslor? Japp, hela vägen hem.