tisdag 19 september 2017

Nära döden, på ett roligt sätt.

Lördagen den 16 September kommer att gå till historien som den dag då två av mina barn hittills varit närmast att ta sin gamle far av daga. Det var även den dagen då jag insåg att jag inte var den man jag en gång var. Tidens tand har gett mig än det ena och än det andra. Jag skulle behöva en rejäl rotfyllning hela jag. Eller kanske stelopereras……..nää……..det känns redan som om jag vore det. Sådan här träningsvärk har jag inte haft sedan jag lyfte altaner och välte träd i min ungdom.

Min dotter, några känner henne som Liv men går numer under namnet “kommendoran”, har länge och väl tjatat om något ställe som heter Hop n pop. Det är en inrättning där man kan ha roligt. Det roliga innebär att studsa i 60 minuter. Det finns studsmattor i alla storlekar. Man kan klättra på väggar, kasta basketbollar och……..studsa.

Mina barn har begåvats med enorm kroppskontroll. Vem de har fått det ifrån låter jag vara osagt. Men från mig är det inte! Det visade sig ganska så snart.

Efter ett påtvingat köp av pippigula strumpor, eller mer som sockiplast fast ändå inte, fick vi en säkerhetsgenomgång. “Bla, bla, bla……...och gör nu inget som ni inte klarar av. Ha det så kul nu!”

Liv drog iväg som en lurvig brakskit. Alfred försökte hålla en låg profil men det ryckte allt i den långa taniga kroppen. Det var inte mycket folk. Mest små världsmästare i 12-årsåldern som förklarade högt och ljudligt för varandra hur man gör volter. Alfred gav mig ett snett leende och tog sats. Alla! Precis alla “kottar” försvann in andra hallen där man kan kan leka skeppsbrott när Alfred “volten” Berntsson satte igång. Framåtvolter, bakåtvolter, volter med rak kropp mm. Jävlar vad han håller på! Liv var inte mycket sämre. Som en liten trasa studsar hon fram och tillbaka. Nästa sekund klättrar hon på väggarna.



Jag sträcker på mig. Med en graciös gest trycker jag fram bröstet och sträcker armarna bakåt. Förmodligen ser jag ut som en tjockare variant av Arne Tammer. Jag närmar mig en studsmatta. Ett litet upphopp och jag landar mitt i den svarta, mjuka mattan. I nästa sekund svartnar det för ögonen. Jag vet inte om det är chipstuttarna som knockar mig eller om det är någon form av chock när så mycket kroppsmassa förflyttas från att ha varit viktlös i hoppet, till att nästan bottna den där jävla trampolinen med G-krafter som gav utslag på richterskalan.



Ett hugg i ryggen gjorde att jag tappade andan. FAAN! Första hoppet och jag låg nästan uträknad. Det är inte möjligt!

Jag tog mig samman och försökte igen. Lite lugnare den här gången. Det gick hyfsat. Den stickande känslan i ryggen avtog och jag kunde trycka på lite i uppstudsen. Fasen va kul!

Ca 30 minuter in i leken ficka jag känningar i mitt vänstra knä. Det är en gammal krigsskada som gör sig påmind ibland. Det är dags att ge upp. Jag gjorde ett sista hopp ur mattan och från håll så måste det sett tämligen löjligt ut men det gör inget. Jag var nöjd. Svettig som ett pannband satte jag mig ner och kollade på mina barn som outtröttligt studsade vidare ända tills det var dags att fara hem.



Jag vill helst inte prata om hur jag rörde mig under söndagen. Det var inte som en oljad hankatt iallafall. Men minnet från stunden med mina barn dagen innan är som tigerbalsam för kroppen. Vi hade ett “moment” som ingen värk i hela världen kan ta ifrån mig.

Mvh Ade.