Hemkörd bastard.......

Hör nu på go vänner så ska jag för er berätta, vad en gosse gjorde en dag i sköna mars………

Japp. Han har gjort det igen. Ni vet han som snart är längre än mig men som äger endast halva min kroppsvikt. Han som talar likadant som Håkan Hellström sjunger. Min son. Om vi hade levt under medeltiden så hade jag utan omsvep och känslor kallat honom för Bastard.

Denna berättelse tar sin början på Lördag kväll runt 22:00. Min son och hans trogna vapendragare, vi kan kalla honom för Yngve, lovade på heder och samvete att de skulle kliva in genom hemmets trygga port innan klockorna ringde midnatt. 

Jag talade med gossarna i telefon strax efter 22:00 och allt var lugnt. Eftersom min sambo hade helgtjänst och skulle släpa sig upp innan tuppen ens börjar fundera på att gala så tvagade vi oss och kröp ner bland kuddar och bolster. 

Min son brukar hålla vad han lovar och således dröjde det inte länge innan jag sjönk in i en sömn med härliga drömmar om husvagnar och tekniska prylar. 

Jag vaknade med ett ryck! 

I fotändan stod min son, bastarden. ”Pappa, det är några som vill snacka med dig.” 
Helvete tänkte jag. Vad fan har du gjort nu! 
Jag stapplade efter sonen endast iförd kalsonger och t-shirt ut mot hallen och den väntande skaran. Sambon linkade nyfiket efter. 

Utanför ytterdörren står Yngve med tre uniformerade poliser från piketstyrkan och tittar ner i marken. De står framför polisbussen. Vilken syn. 
Den mest talförda konstapeln tar till orda. De har plockat upp gossarna när de var på väg över Stallbackabron med endast apostlahästarna som fordon. 

Stallbackabron.


”Det är strängeligen förbjudet. Men eftersom de är nyktra och vid sina sinnens fulla bruk så låter vi det bero med endast en muntlig varning.” 

Under utläggningen så ser jag de två andra poliserna stå i bakgrunden med leende munnar, roade av att ha skrämt två ynglingar, men även av att kanske ha räddat livet på dem. Av pojkarnas miner att döma så har de verkligen lyckats. Jag har nog aldrig sett min son skämmas så mycket. Vilket är mycket välförtjänt.

Jag tackar innerligt för leveransen och de drar iväg på nya äventyr. Klockan närmar sig nu 01:30. 

-Hur tänkte ni här? sa jag när ytterdörren stängdes.
-Jo vi drog in till Trollhättan för att träffa en kompis och när vi missade bussen så ville vi inte ringa er för att Maria skulle upp och jobba. Vi tänkte att om vi skyndar oss att gå hem så blir vi inte så jättemycket försenade.

Min son vet att han kan ringa mig när som helst. Dygnet runt. Om vad som helst.

Jag är naturligtvis glad att min son och Yngve är välbehållna. De hade lika gärna kunnat bli påkörda. Det finns ingen gångväg eller refug att tala om på bron så de har gått på vägbanan lyckligt ovetande om att det är förbjudet. Visserligen glest trafikerad på natten men det är också då som folk plötsligt får blyfot.

Jag vill rikta ett stort tack till dessa poliser som körde ”all in” med kroppsvisitation, andningsprov och ficklampa i ögonen. Det får nog gossarna att tänka både en och två gånger innan de hittar på något djävulskap. Det skall också sägas att det först var en civil polisbil som stoppade dem. Efter en stund så kom piketen med fullt blåljus och tjutande däck när de gjorde en U-sväng högst uppe på bron. 
Det var då som Yngves händer for upp i luften. 

Japp. Det var det det. Ännu en punkt på min ”bucketlist” att bocka av. Få sonen hemkörd av Piketstyrkan.


Med vänlig hälsning, Ade.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Är vi alla alkoholister?

Tankar i en nybörjares huvud.