tisdag 20 oktober 2015

Hörbarhet "nolla"!

Det fräser på spisen. Vattnet spolar från kökskranen. Jag multitaskar i köket.
Smidigt rör jag mig fram och tillbaka.
Spisen. Skärbrädan. Köksbordet. 
Jag kan väl mest liknas vid en oljad hankatt. 
Tvn skränar från vardagsrummet. 
Dunket från tonårsrummen blandas med arga tillrop över någon förlorad CS-match.

Genom denna kakafoni ropar lillsnigel. -Pappa! Kan ja.le....bla bla bla........
Jag biter ihop. 
Svarar inte.
Det lilla livet gör ett nytt, tappert försök. -PAPPA!
Jag svarar med tystnad.
Då uppfattar jag ett nytt läte. Det låter mest som en brunstig hingst. -Farsan! När é mat.. kla...bla bla bla brölar det från ett av tonårsrummen. 

Även detta utstötande möts av min tystnad. -FARSAN!

Då brister det!

Men för i helvete! 
Vill ni mig något så kom för fan hit! Jag hör inte ett skit av det ni säger! Det är ett jävla oväsen överallt! Jag stressar röven av mig för att ni "håller på att dö av svält" enligt er själva. 
Jag ska väl för faan inte behöva släppa allt jag har för händerna när det är ni som vill mig något? Detta har jag talat om för er tusen och åter tusen gånger men ändå fattar ni inte! 

Den där enkelbiljetten till mattfabriken i Afghanistan kanske kommer till användning iallafall! 

Hmpf!




måndag 28 september 2015

Det papperslösa samhället.

Vi sitter där, trötta föräldrar i en ring. Nickar artigt till varandra och tittar ner i den stora runda gröna mattan.
Vi sitter på barnstolar. Vet inte om jag hellre hade suttit på golvet. Det är nog lika bekvämt.
Föräldrarna lyssnar. Några antecknar i små block med kulspetspennor.
Dessa pennor är garanterat lånade på obestämd tid från något privat företag eller någon skattefinansierad, kommunal inrättning. Ärligt stulna helt enkelt.

Hon som har hand om våra ungar, lärarinna, fröken eller pedagog, jag vet faktiskt inte vad det kallas idag, plöjer i rask takt igenom dagordningen.

Mobiltelefoner.

Eleverna får inte ha med sig dessa till skolan om det inte är ett måste för en eventuell kontakt med föräldrarna under dagen. På detta var, jag kallar henne "Fröken", väldigt bestämd.

Jag slänger upp min mobil på knät. Med flinka fingrar låser jag upp den. Appen för anteckningar bläddras fram genom några snabba svep över skärmen.

Tystnad.

Ljudet från penna mot papper upphör. Jag känner hur anklagande blickar faller på mig.
Jag tittar upp med spelad förvåning.

-Kom igen! Det är 2015! Vem fan använder penna och papper idag?

Fröken fortsätter. Jag ler.





söndag 19 juli 2015

Ärligt talat! Twilight Saga?

Lugnet lägger sig. Alla måsten är gjorda. Sambon skramlar i köket och försöker bli färdig med maten. Den tröttaste av sönerna lämnar sin flickvän Elin här och drar för att repa med bandet ett par timmar. Den något piggare sonen sitter på sitt pojkrum. Jag vet faktiskt inte vad han sysslar med men det är säkert inget olagligt.

Elin sätter sig vid köksbordet. Vi småpratar lite och vi kommer osökt in på film. Elin förtäljer något som gör att håret reser sig på ryggen. Kalla kårar sprider sig över hela kroppen.
Hon har tvingat min son, mitt kött och blod att titta på alla delar av den där Twilight-serien. Detta är inget jag önskar min värsta fiende!

Ja! Jag har sett dem. De tre första i alla fall. Och det är faktiskt bara skit. Det händer ju för fan ingenting! Bara ett långt jävla terapisamtal.

Elin säger att det finns fem delar i serien. Jag vet inte. Och jag skiter faktiskt i det också. Om det finns två delar till så kommer jag aldrig att se dem. Min tid är viktigare än så.

Min sambo Maria tycker att serien är "fin". "-De är så fina ihop."

Fina? Hahaha! Det hade ju varit bättre att sitta och stirra på ett foto av de där två tragiska figurerna om det nu är den största behållningen av filmerna.

Men smaken är ju som baken. Tur är väl det.

Spännande att se vad sonen tycker! Hahaha!




onsdag 13 maj 2015

En trogen vän har gått ur tiden.

Ditt liv började inte som en katt av din kaliber förtjänar.
Som liten unge, ännu inte redo att lämna din mamma blev du, tillsammans med din bror, slängd i en container i utkanten av Oslo.
En man hittade er och tillsammans med sin fru så förbarmade de sig över er. Värmde och matade er.

Ni växte till er och min sambo, boende i Oslo vid denna tiden, tyckte att du var det sötaste som gick runt i päls och tog med dig hem.

Efter ca 6 år i Norges huvudstad var det dags att flytta. Lasset gick till Sverige och den lilla staden Vänersborg vid Vänerns södra strand.

Efter ytterligare 2 år träffade jag dig för första gången. Din mattes och mina vägar korsades under sommaren -08. Du accepterade mig ganska omgående, även om röster höjdes om ditt distanstagande mot främmande män.

Våran relation växte sig stark. Vi kunde somna tillsammans i soffan. Du ropade på mig när du ville ut. Du hämtade mig när du var törstig. Att dricka ur vattenskålen på golvet var aldrig din grej. Du ville ha riktigt kallt, rinnande vatten ut kranen. Som den auktoritära katt du var så lydde jag.
Du var den ende som tröstade mig när jag tagit en öl för mycket och låg i soffan med självömkan.

Efter en kort tids sjukdom så somnade du idag in i mattes famn. Älskad och saknad av många.
Du var en speciell katt. En familjemedlem som aldrig går att ersätta.

I 15 år fick du det bästa liv som en katt någonsin kan få. Fullt av respekt för din vilja.

Jag saknar dig redan min trogna vän och vapendragare.

Vila i frid Sebastian.

Sebastian i gröngräset sommaren 2013.



måndag 11 maj 2015

Att äga situationen är som balsam för själen.

Japp! Jag är en obotlig "griller".

Mitt intresse för att stå ute i ur och skur, året om har utvecklats till att bli en hobby. Jag kan ägna en hel helg åt att tillaga någon smarrig köttbit som äts upp på "fem röda".
Lika mycket som slutresultatet är viktigt så betyder själva grilltekniken oerhört mycket för mig. Mängden briketter, ventiljusteringar, temperatur och tid.

Jag har nu tre vanliga klotgrillar. En av dessa tre är en liten bärbar "smokey Joe" som är perfekt att ta med på pickniken. De andra två används nästan alltid när jag grillar. En grill är helt enkelt för lite när det vankas kött och massor av tillbehör.

Jag tittar ständigt på nya grillar, tillbehör mm. Jag följer ett stort antal bloggar som delar recept, tips och massor av grillglädje.
Om jag hade haft pengar i överflöd så kan jag tänka mig, utan minsta blink, att köpa en grill som kostar över 15 000.

Det var så den uppkomna diskussionen i lunchrummet uppkom häromdagen.

Jag blev ifrågasatt (med glimten i ögat) av en kollega. Han sa att det är fan inte klokt! Hur kan man slänga så mycket pengar på en grill!? -Då måste du grilla varje dag för att det ska ihop!

Nu är det ju så att jag grillar inte för att "tjäna" pengar. Jag grillar för att det är roligt och jag gläds av att se uppskattande miner från familjen när de sätter tänderna i alla läckerheter.

Jag kontrade fort med nämnda kollegans golfspel. För att hans spelande ska "gå ihop" så behövs det läggas till fler dagar i veckan! Mycket muntra tillrop ljöd från resten av kamraterna i rummet.
Jag sa "Det är dags att lägga locket på denna diskussion för du blev precis jävligt ägd"!

Japp. Små härliga situationer som sätter piff på tillvaron.

Tack för mig!

©Foto Fredrik Adetoft

Duger kameran i Nexus 6?

I förra veckan kom det en regnskur som hette duga. Jag hörde smattret från dropparna som vräkte sig ner över det kalla plåttaket.

När ovädret dragit förbi och endast lämna den där härliga tystnaden efter sig så gick jag till traversgården. 

Det är en stor gjuten betongplatta, stålslipad och blank som ett nyputsat fönster. Där sker lastning av våra betongväggar som gjuts inne i fabriken. 

Jag har uppmärksammat att det blir en häftig effekt där ute efter ett regn. Vattnet lägger sig stilla och bildar en gigantisk spegel. Nu var det rätt tillfälle att äntligen få knäppa några bilder.

Sagt och gjort. Här ser ni resultatet. Det är taget med en Nexus 6 och redigerat i orginalappen.

Visst duger kameran i N6. Jag är väldigt nöjd och har inget att klaga på.

©Foto Fredrik Adetoft (Nexus6)

Borta bra men hemma bäst.

Då var ordningen återställd. 
Äntligen!
Fixade in Ubuntu på min MacBook Pro. Man saknar inte kon förrän båset är tomt!

Jag kom aldrig riktigt överens med OS X. Kanske gav jag det aldrig riktigt den chans det förtjänade.
Men efter över ett år med Mac och med tanke på hur mycket jag gillar att sitta med datorn så är det skrämmande långa perioder denna fina pjäs har fått ligga orörd inne på kontoret. Lite som en taskig kompis.
Nu har den fått ett nytt liv med Ubuntu och hela skärmen ler åt mig!

Lägg till bildtext

fredag 1 maj 2015

Ett nytt kapitel skrivs.

Då har det hänt. Den smått överviktiga men fantastiska Fredrik Adetoft har skrivit in sig på Motionspalatset här i Vänersborg.
Min annars ack så välformade kropp behöver svarvas om. Jag har sedan länge haft värk i axlar och handleder men nu börjar det ploppa upp lite var stans och det är med stela leder jag jag stiger upp i ottan.

På tisdag ska jag träffa en PT som ska guida mig runt och lägga upp en plan. Vi kan kalla planen "Operation rädda Ade".

Jag strävar inte efter att bli ett knippe muskler som står och spänner tuttarna i krogkön.
Jag vill känna att jag gör något aktivt för att må bra. Både i sinne och kropp. Att kanske stärka lite muskler för att klara av 25 år till i arbetets gruva.

Det är iallafall spännande och jag hoppas att ni följer min resa till ett friskare liv.


Valborg som försvann.

Med en darrande, nästan viskande röst väcker Liv Maria. Klockan är runt 01:00 och det har blivit fredagen den 1 Maj.

-...Maria... Jag mår illa....

I mitt undermedvetna hör jag detta svagt, som i en dröm, från min tillfälliga sovplats. Soffan!
Jag slocknade där efter att ha hämtat Oskar i Trollhättan där Valborgs festligheter härjade på stadens gator och torg.

På något sätt vaknade jag till, kalla det " en förälders intuition", och rusade för att hämta en hink. Min snabbhet kom allt jämt till korta. Istället för att tömma en hink fick jag gå efter trasa och rengöringsspray.

Maria flyttade sin trötta kropp till soffan. Stackaren försökte få lite sömn innan klockan tänker, likt en galande tupp, väcka henne inför ett pass på ett av stadens alla äldreboenden.

Så värst mycket sömn blev det tyvärr inte så mycket av. Innan klockan hade slagit fem hade Liv rusat in på toaletten 6 gånger och kräkts. Jag måste här berömma hennes agerande. Innan magen vänder sig händer det att en strimma av panik lyser i hennes klara ögon. Men lika fort försvinner det och det lilla livet traskar med bestämda steg in på toaletten. Inte en tår, inget gny. Hon torkar munnen, spolar ner diverse som jag ej vill nämna här och beger sig åter till sin varma säng. Hon är stark och bestämd. Hade hon varit äldre än sina 7 år så kan jag ge mig den på att en svordom hade lämnat hennes läppar.

Maria har gått iväg till arbetet. Jag dricker kaffe.
Liv ligger i soffan och tittar på film. Hon slumrar till ibland. Jag ger henne lite vatten då och då.

Hon är så vacker, mitt älskade barn.

©Foto Fredrik Adetoft (Nexus 6)


tisdag 28 april 2015

Leka med de "stora" pojkarna!

I dag lämnade jag min lilla snickarhörna, längst ner i fabriken, för att bege mig till de enorma formborden. Ett tillfälligt manfall gjorde att vid bord 2 var det en man kort.
Att fylla denna lucka är inte det lättaste ty där jobbar mannen, myten, legenden "Lunkan".

Valet att underkasta sig betongens riddare nummer 1 föll på lilla mig. Kanske för att jag var den enda som fanns att tillgå. Hehe.

Nåväl!

Som alltid när man ställs inför nya utmaningar och ett arbetssätt som är helt nytt så har, iallafall jag, väldigt många frågor. Och jag är inte rädd för att ställa dem.
Lunkan svarade tålmodigt och arbetet gick framåt.

Olja formen, klippa armering, montera lyft, eldosor och mycket mer. Det är ett överflöd av moment!

Efter många om och men var det dags för gjutning.
Jag har, och har alltid haft en kärlek till betong. Denna "gröt" som hälls i formar och bränner till ett stenhårt material i alla möjliga former och skapelser. Underbart!

Efter gjutningen blev jag friställd från arbetet med Lunkan och kunde återgå till min lilla hörna.
Några avstängare till T-stöd var beställda och jag fick äntligen dra igång mina kära verktyg igen.

Det är verkligen kul att få vara med på olika moment i fabriken och lära mig nya saker. Kunskap är inte tung att bära och jag vill lära mig allt inom branschen förekommande.

Mycket el i denna vägg!

"Mera mos"!

Lunkan in action!

Väntar på sista dropparna.

Nu känns det i kroppen. Jag beundrar killarna som sliter på formborden. Jäkligt duktiga och kompetenta. Tack för att jag fick vara med idag!

söndag 26 april 2015

Nexus 6. Reflektioner.

Ja var ska jag börja?
Har nu haft min Nexus 6 ett tag och börjar vänja mig vid detta monster. 
Har fortfarande en förmåga att komma åt on/off och volymknapparna på höger sida eftersom de sitter i mitten och det är där jag vanligtvis greppar när skönheten ska lyftas upp.
Inget större problem men värt att nämnas. 
Men ska också säga att det blir allt längre mellan gångerna.
Det är nog det enda som jag kan komma på i negativ bemärkelse.

De positiva superlativen är desto fler. 
Skärmen, snabbheten, android Lollipop mm.
Den största kritiken från olika tester riktas väl mot kameran. 
Själv är jag mer än nöjd. Den duger alldeles utmärkt och uppfyller mina krav med råge.
Batteriet är väl också värt att nämna. 
Jösses vilken skillnad från N5:an! 
Nu räcker det hela dagen och jag är verkligen en "heavy user".

Än så länge ångrar jag inte att valet föll på N6 istället för en iPhone 6.
Nexus 6 är grym!


Nu börjar det likna något!

Jag har testat att grilla revben och kamben vid ett flertal tillfällen. Olika typer av rub, oljor och glaze. Men resultatet har aldrig varit riktigt till belåtenhet. Tills i går!

Efter ett tips (Klicka här!) från en blogg så skred jag till verket. Och vilken höjdare det blev!
Vill passa på att tacka Martina och hennes blogg för härlig inspiration.

Här kommer lite bilder från gårdagen!

Efter totalt 6 timmar ser de ut så här! Wow!

Grillade kvisttomater, lökringar och champinjoner.
200g hamburgare, cheddarost och Friscobröd.

Till detta min favoritstout!

Det hela blev väldigt lyckat och det kommer med all säkerhet att ligga många kilo "ribs" på grillen i sommar!



måndag 13 april 2015

Snart är det dags! Förhoppningsvis.

Lilleman börjar bli stor. Och snabb!
Jag tog en sväng till boxningslokalen för att hämta mellansnigel. Han har hoppat upp till elitgruppen och tränar tre dagar i veckan. Just nu är målet att hinna med några matcher i diplomklassen innan han fyller 15.
Efter det att han har fyllt moppe så börjar det "på riktigt". Boxningen alltså.
Då är det slut på markeringar och uppvisning.
Detta är verkligen något som han själv vill och jag märker att han fokuserar stenhårt.
Tänk om han lade den energin på skolarbetet!
Men det känns ändå bra att han har hittat en tillvaro med träningskompisar, äldre och yngre som stöttar, hejar och att han omger sig med folk som han verkligen trivs med.

Om det är någon som undrar så är jag hans största fan och tänker sitta vid ringside i hans första match!

måndag 6 april 2015

Bloggpilleri!

Idag har det varit slappardag med stort S.
Plockat lite, gjort rent grillarna och pillat lite med bloggarna. Jag har använt WP den senaste tiden. En av anledningarna var att jag kopplade på kommentarerna på G+ till Blogger och då var folk,  som eventuellt fick lite lust att kommentera ett inlägg, tvungna att ha ett Googlekonto. Fail!

Nu har jag plockat bort den funktionen och tänker således att testa lite här på Blogger igen.
Japp! Jag vet att det är ett jädrans hoppande men ni märker inte så mycket hoppas jag. Det är ju inte så att jag spottar ur mig inlägg.

Nu blir det en promenix med Maria för att senare köra Mellansnigel till farmor +AnnBritt Jansson där han ska gödas några dagar.

På återseende!

Två av tre. 

tisdag 3 februari 2015

Road rage 1.0

Återigen höll mina nerver på att krypa ur skinnet på mig.
I takt med att jag lade kilometer efter kilometer bakom mig ökade pulsen till katastrofläge. Kön blev längre och längre och liknade mest en karavan med sniglar.
Hade jag inte hittat luckan för en snabb omkörning hade jag med största sannolikhet exploderat och lämnat endast en utbränd bil i diket efter mig.

Framför kör en för mig okänd person i en blå bil. "Kör" är ett ganska stark ord i sammanhanget. Kryper är mer den rätta benämningen. Det är knappt styrfart på "lopplådan".

Är det överhuvudtaget lagligt att köra under 50 km/t där högsta tillåtna hastighet är 80 km/t?
Vägen var ren från snö och is. Visserligen lite blöt men va faan!

Eftersom jag låg bakom denna lilla blåa bil flera kilometer så såg jag att det var en "dam" som satt vid ratten. Med hatt på huvudet och en cigarett mellan fingrarna styrde hon i sakta gemak den ca 150-200 meter långa konvojen.
Man hinner fundera mycket när man kryper fram i snigelfart. Kanske jag skulle jag ta och ringa polisen? Varför inte? Kan ju säga att det kör en påverkad dåre som vinglar fram och tillbaka i snigelfart.

När tillfället för omkörning kom så hade jag fullt utvecklade horn i pannan. Jag hängde mig på tutan och i samma stund som jag passerar den lilla blå "konservburken" åker reflexmässigt det långa fingret upp. Kanske lite barnsligt men just då kändes det fantastiskt skönt.
Lastbilen som nu hamnade bakom tände helljuset. hehe. Det lyser rätt bra från alla femtielva strålkastare.

Nu har lugnet lagt sig. Jag är åter den glada Fredrik. Men det är nog bara tillfälligt. I morgon bitti ska jag åter köra samma väg och jag blir inte förvånad om vägen blockeras av någon obstinat bonde som vägrar släppa förbi bilister och yrkestrafik.

Puss!

©Foto Fredrik Adetoft